Annie Dillards Livet vid ån
Just nu läser jag Annie Dillards Livet vid ån. Boken, som är ett slags modern version av Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden, har en underbar inledning:
Annie Dillards Livet vid ån Stegelands 1978 (1974). s. 7.
Jag hade en gång en katt, en gammal hankatt som var en inbiten slagskämpe och brukade komma inhoppande genom det öppna fönstret över min säng mitt i natten och landa på mitt bröst. Och alltid väckte mig, halvvägs. Han brukade köra in huvudet under min näsa och spinna, stinkande av blod och urin. En del nätter kunde kan knåda mina blottade bröst med framtassarna, hårt och bestämt, samtidigt som han sköt rygg, som om han vässade klorna eller försökte tvinga fram mjölk ur mig. Och en del morgnar såg jag i dagsljuset när jag vaknade att min kropp var täckt med tassmärken i blod, jag såg ut som om någon målat mig med rosor.
Det var varmt, så varmt att spegeln kändes het. Jag tvättade mig framför spegeln halvt i dvala, medan den oroliga sommarsömnen fortfarande klubbade fast vid mig som havets tång. Vad var detta för blod, och vad för rosor? Det kunde ha varit föreningens blod, mordets blod, eller den blottlagda skönhetens blod eller blodet från något fasansfullt offer eller en födelse. Tecknet på min kropp kunde ha varit en symbol eller en fläck, himmelrikets nycklar eller Kains märke. Jag visste det inte. jag visste aldrig när jag tvättade mig, och blodet strimmades och bleknade bort och till slut försvann helt, om detta betydde att jag renade mig eller att jag förintade blodets vittnesbörd om ett passionsdrama. Vi vaknar – om vi alls vaknar – till mysterier, rykten om död, skönhet, våld … ”Det är som om vi bara hade satts ner här”, sade en väninna nyligen till mig, ”utan att någon vet varför.”
Annie Dillards Livet vid ån Stegelands 1978 (1974). s. 7.
posted by Tony at 11:08 fm
18 Comments:
hade jag en sån katt hade jag gjort mig av med den för längesen. Men det var en väldigt fin text, vacker och ganska så djup på sitt sätt.. Även fast jag inte riktigt vet vad jag ska få ut av den.. Lite satte den igång mina tankar kanske, hade jag läst den ungefär hav 1 i natt så hade den antagligen satt igång mina tankar ännu mera..
Så det är på tok för tidigt för att skriva en sån djup kommentar om denna djupa text.. Som egentligen kanske inte är så djup..
Jaha man skulle skriva om en naturupplevelse, hmm jag kommer ihåg när vi var på utflykt med klassen när jag var liten.. Allt var trevligt och jättemysigt tills nån idiot körde ner en pinne i ett jordgetingbo.. Getingarna blev skogstoika och attakerade klassen.. Jag tror inte att någon klarade sig från att bli biten, han so örde ner pinnen i boet hade hela huvudet fullt med getingar.. Så ja den fina utflykten fick ett litet dramatiskt slut.. Så kan det gå om man sätter en pinne i händerna på en unge..
hahaha.. lite små fel i min text :P det är lätt att halka på tangenterna ibland
Skum text…
Sophies insändare fick mig att komma ihåg min liknande upplevelse med jordgetingar.
En av mina värsta naturupplevelser var då jag var sju år och min lillebror fem år. Vi var en solig dag ute i skogen med våran mamma för att riktigt njuta av naturen.
Min lillebror hittade då en tom burk i en skogsdunge som han smart nog sparkade på. Ur burken flög då säkert 50 jordgetingar ut och attackerade oss. Jag kom undan lindrigt men min bror fick stick över hela kroppen. Inte trodde man väl att en liten burk ute i skogen kunde Innehålla en sån fara och förstöra vår underbara dag i skogen…
Vinden ökar i styrka. Den viner runt mig och kylan genomströmmar min kropp. De isiga pustarna letar sig in genom klädernas tygfibrer och omvandlar varenda cell till ett litet snöoväder. Iskristallerna landar i ansiktet och biter sig fast. Känseln domnar bort och rörelseförmågan stelnar. Kylan omvandlar håret till ett grånat burr och andtagen blir tunga. All färg har suddats ut och det enda som finns kvar är kalla blå och grå skuggor som bryter av mot den vita isen. Vinden ifrån norr för med sig isbjörnens klimat och sprider sin skörhet. Blodet fryser til och livet stannar i ett vakum av istider, med minnen från en länge sedan glömd era.
En promenad som en kamp.
Catrin Wiberg
Är katten kvinnans förälskelse? Beskrivingarna av den ömhet hon känner från katten känns älskvärd och sann. Men vem är kär i ett äckligt djur? Blod och urin? Jag skulle då aldrig vilja ha den katten ens i närheten av mig. Å andra sidan hatar jag katter, med udantag för kattungar.
Jag har i hela mitt liv varit lite småskarj för djur. Men det tog nog sin höjd när jag mötte älgen i skogen, i örsundsbro. En upplevelse jag sent ska glömma, som har satt sina spår.
Det var för några år sedan, jag kanske var elva. Jag var på väg hem från en fotbollsträning och kom gående längs en stig, lite i skogen sådär. Plötsligt stod där en liten älg framför mig. Jag som annars är så rädd för djur tog det rätt lugnt. Älgen var några meter framför mig, så jag började sakta traska tillbaka på stigen jag nyss gått på. Men då, från ingenstans dök mamma älg upp. Närmare än vad barnet varit. Mamman verkade vara mycket argsint och stod och glodde på mig. Inte förrän då, blev jag skräckslagen. Jag visste inte om jag skulle skrika eller gråta. Jag började tok springa till ett träd i närheten. Slängde mig upp i det som en apa på jakt. När jag väl kommit högt upp i trädet såg jag att älgarna stod precis under mig. Tror jag fick sitta där trettion minuter innan de till slut försvunnit långt bort. på väg hem var jag rädd, men mötte ingen älg. Däremot såg jag ett dött råddjur. Blodogt och dant, men inte lika farligt som incidenten med älgen.
Jag tror man lär sig av sina rädslor. Man måste alltid försöka se det positiva med allt. Hur lätt det nu är. Jag glömmer aldrig denna incident och hyser idag stor respekt för mamma älg.
Linnéa Wahl
När jag växte upp var min bästa kamrat "grannflickan" som var ett år äldre än mig. Vi är dock fortfarande bästa vänner idag, men det hör inte hit.
Jag minns en gång när jag var runt tre år, och hon var fyra och vi var uppe i skogen och lekte.
Skogen låg ganska nära våra hus, så vi var inte speciellt långt hemifrån.
Denna dag vi befann oss där var våren på ingång, och vattnet i bäcken som fanns där hade börjat strömma.
Glittrande vatten lockade oss små och att hålla sig borta därifrån var omöjligt. Trots att jag tidigare hade lovat min mamma det.
Vi började leka kring bäcken, och beslöt oss snart för att tvätta våra tröjor.
Den tjockt stickade tröjan jag bar blev snabbt nedtyngd av vattnet, och detta var jag självklart inte beredd på.
Trots att jag höll den i handen, ville jag inte släppa taget om tröjan och åkte därefter själv i bäcken.
Min kompis blev förskräckt och försökte hjälpa mig upp. Vattnet sköljde över mig och såren på knän och händer som jag fick började blöda kraftigt.
Efter mycket om och men lyckades jag ta mig upp.
Genomblöt och med tårarna rinnande skyndade jag mig hem till min mamma.
Synen som väntade henne var inte rolig.
Mina byxor var trasiga, och skrapmärken som blödde från panna, knän och händer fanns.
Hon blev rasande för att jag befunnit mig där och i den stunden blev jag själv arg, men idag inser jag att hon reagerade som hon gjorde på grund av oro.
Allt resulterade sedan i att jag fick utegångsförbud under det som återstod av dagen, och hon lät mig aldrig gå upp och leka där igen.
Maria Sahlberg
Jag hade en gång två katter, eller jag har dem fortfarande. De är bara två katter, två husdjur, för oss människor. Men de är faktiskt två levande varelser med en varsin personlighet, ett varsitt LIV. Deras personligheter är varandras motsatser, det kanske visserligen beror på deras ålder och kön, som den ena är en medelålders dam och den andra en trotsig, ung hane.
Hon är mycket mån om sin självständighet och INGET får ske annat än på hennes villkor, hon drar sig hellre undan än umgås med oss andra.
Han är vild, bekymmersfri och glad i livet. Han är nog ganska omedveten om det hårda livet, och tror mer att livet ska vara en dans på rosor.
Hon har varit med om mycket och hennes själ är ärrad av erfarenheter av olika slag. Hon är djup och svår att förstår sig på.
Han har ett lättare sinne och är väldigt social. Han släpper de flesta in på livet och är naiv nog att tro gott om alla.
Om man beskriver dem på detta sätt, skulle man, utan att man från början visste att de var katter, inte kunna avgöra det av denna beskrivning. De skulle lika gärna kunna vara två människor med olika personligheter. Så de kanske inte ”bara är två katter”. De kanske inte bara är ett skal av päls som styrs av instinkter om man nu till och med kan blanda ihop deras karaktärer med en människas.
Spirello hette han. Han som alltid tittade på mig med sina mystiska kolsvarta pepparkornsögon. Ibland kunde man se, bara i hans ögon, riktigt hur ilsken han var. Jag tror att han hatade att vara instängd. Jag undrar om Spirello var galen. Ja, han är död nu. Jag och Anja begravde honom på Blåa Gården. Jag minns när han levde att han brukade riva mig så hårt att jag började blöda. Då grät jag och han brydde sig aldrig. Men jag älskade honom ändå. Han pratade aldrig men han gav ifrån sig djupt skärande illtjut då och då.
Han ville leva i frihet. Naturen var hans bästa vän, fastän han aldrig nådde riktigt ut till den. En gång försökte Isa, familjens andra fånge att rymma. Min syster krossade henne mot fönsterrutan. Jag minns hur Isas nacke vreds ur led. Knaket som uppstod när alla ben i hennes spröda kropp bröts av var hjärtslitande. Det var riktigt vidrigt. Jag spydde två gånger och Spirello gav ifrån sig ett illtjut som skar djupt in i bröstet.
Ibland kan den hända att jag undrar vad undulater har för liv. Jag förstår det inte när jag ser in i deras ilskna pepparkornsögon.
Pia Jo2b
Spirello hette han. Han som alltid tittade på mig med sina mystiska kolsvarta pepparkornsögon. Ibland kunde man se, bara i hans ögon, riktigt hur ilsken han var. Jag tror att han hatade att vara instängd. Jag undrar om Spirello var galen. Ja, han är död nu. Jag och Anja begravde honom på Blåa Gården. Jag minns när han levde att han brukade riva mig så hårt att jag började blöda. Då grät jag och han brydde sig aldrig. Men jag älskade honom ändå. Han pratade aldrig men han gav ifrån sig djupt skärande illtjut då och då.
Han ville leva i frihet. Naturen var hans bästa vän, fastän han aldrig nådde riktigt ut till den. En gång försökte Isa, familjens andra fånge att rymma. Min syster krossade henne mot fönsterrutan. Jag minns hur Isas nacke vreds ur led. Knaket som uppstod när alla ben i hennes spröda kropp bröts av var hjärtslitande. Det var riktigt vidrigt. Jag spydde två gånger och Spirello gav ifrån sig ett illtjut som skar djupt in i bröstet.
Ibland kan det hända att jag undrar vad undulater har för liv. Jag förstår det inte när jag ser in i deras ilskna pepparkornsögon.
Pia Jo2b
Att en gång om året tvingas ut med svampkorgen i de djupa skogarna var något jag tvingats acceptera, Det tjänade ingeting till att skrika om att jag var allergisk mot granbarr eller att stövlarna var för små, mina våldsamma protester slogs ner- här skulle det umgås!
Jag gick och surade för mig själv så långt ifrån mina överordnade som möjligt, med blicken klistrad i marken trampade sönder varenda förbannade svamp jag såg, plötsligt hörde jag et knak framför mig. Långsamt vred jag upp blicken, mitt synfält fylldes av en enda stor, brunhårig massa. Som sjuåring har man ännu inte lärt sig att älgar är fredliga växtätande varelser som inte har som avsikt att slita alla snoriga småungar i stycken...med andra ord blev jag vettskämd. I panik släppte jag korgen och rusade åt motsatt håll, jag hann ungefär 10 meter innan jag tvärstannade. Det som nu fyllde mitt synfält var om möjligt ännu hemskare än det första, en brunhårig massa, DUBBELT så stor som den första, denne med en enorm krona på huvudet.
Jag lyckades gråtande av skräck fly från de blodtörstiga varelserna till mammas trygga famn som jag bara halvtimmen innan förbannat.
Det var varmt. Man kunde helt klart sitta md t-shirt fast kl var över 8a på kvällen. Sommarn var så där varm och underbar som man längtat efter hela vintern. Det ända som egentligen störde var myggen. VI hade satt en såndär lukt spiral för att mota bort dom men det gick inge vidare.
- Jävla skit grejjer, utbrast Aydin och sparka till spiralen.
- Lägger ner massa pengar på skit.
Ju längre kvällen led så blev det värre. Vi gjorde en tävling där vi skulle sammla på så många myggben som möjligt. Jag vann med 10 stycken.
- Fan oxå. Jag var inne i ett stim där sa Aydin och blinka. Men titta här!
En mygga hade satt sig på hans underarm och börjat suga.
- Titta på det här!
Han satte fingrarna runt myggan på armen.
- Den kan inte flyga om man spänner runt omkring. Två minuter förflöt under tystnad när vi bara satt och titta på myggan. Då kom ett nästan pangliknande ljud. Myggan exploderade och ett stort moln av blod som skvätte upp på Aydins vita tröjja.
- Fan det var ju ny sa Aydin. Men var egentligen ganska nöjd med att ha sprängt den där myggan.
/Ollle!!!
Kommentar till ”Livet vid ån”
Det var en minst sagt speciell berättelse, väldigt mycket fiktion över hela händelsen. Tvivlar dock starkt på att det någonsin skulle kunna hända på riktigt. Nog för att katter är ganska grymma, men den i berättelsen var ju något överdriven. Skulle dock mycket väl kunna tänka mig att läsa boken i fråga endera dagen.
Nu ska raskt ge oss på att berätta om några verkliga, liknande händelser hämtade ur verkliga livet. En gång för ganska länge sedan, ett par år sedan i alla fall, så var jag själv och några av mina vänner i väg till Kolmården. Vi var där för att kunna få se djuren på lite närmare håll än vi annars skulle ha fått. När vi kom till fåglarnas stora inhägnad så trädde djurskötaren en stor och grov handske över min arm. Den räckte upp till armvecket. Lagom tills jag fått på den så kommer det en stor falk flygande och sätter sig på min arm, och klämmer åt med klorna. Får ett tag känslan av att falken försöker klämma armen av mig. Dock så sitter den bara där en kort stund innan den lyfter och flyger iväg igen.
I påskas så var jag och min familj iväg till våran sommarstuga på Åland. Vi hade knappt hunnit packa upp allt innan min pappas svåger ringer mig och frågar om jag vill hänga med honom ut och vittja hans nät. Fisketokig som jag är så accepterade jag hans anbud utan att blinka. Nu följde en stunds febril aktivitet för att hinna göra sig klar för sjöfärden. När vi slutligen kommer ner till isen så får vi se att där sitter en stor havsörn, med ryggen å oss. Vi smyger oss närmare den i hopp om att kunna fotografera den. När vi är cirka 4-5 meter ifrån den så vänder den sig plötsligt emot mig, och spänner ögonen i mig som för att säga:
- Kom inte ett steg närmare, då klöser jag ögonen ur dig! Vi fick som du förstår väldigt bråttom att backa undan. När vi slutligen är ungefär det dubbla avståndet ifrån örnen så får vi se hur den breder ut sina stora vingar och lyfter. Men efter ett par meter så tvärvänder plötsligt örnen och störtdyker mot mig. Snappar slutligen åt sig min keps och flyger sin väg. Som tur är så tappar dock den stora fågeln min keps så att den på nytt trillar ner på isen där jag kan plocka upp den.
Andreas Troberg
Inbäddad i lakan låg jag stilla i dvala. Dåsigheten hade sen länge tyngt ner ögonlocken och förpassat mig till drömmarnas rike. Men av plötslighet så rycktes jag upp ur sängen och gav mig ut. Det regnade, en stormande sommarnatt, och skogen var i uppror. Träden skrek och slogs med varandra. Grenarna piskade mot de närliggande träden och lövkronan susade av vinden. En älg skenade förbi, vild av raseri och med ett stort köttsår i buken. Förolyckad av stormens ondska som utan hänsyn drog över landskapet.
Överväldigad av allt som skedde gick jag sakta framåt, steg för steg. Mina bara fötter baddades i älgens blod och den våta gyttjan. Fötterna sjönk sakta ner i marken för varje steg jag tog men jag stannade plötsligt. Ett dån som bedövade min hörsel.
En blixt slog ner i kungaträdet, det mäktigaste av alla träd. Högburen och stolt. Men vädrets makter fick majestätet denna natt på fall och med ett brak som påminde om krigslarm så föll det mot marken. Det blev genast kyligare i ådrorna och ett grepp hårdnade om hjärtat. Jag sänktes hejdlöst mot jorden med ansiktet före i gyttjan.
Vad fick mig att irra ut i naturens kaos? Elementen som utför sin alltid pågående strid utan slut. Jag fångades mitt i det och var nu uppslukad, precis som älgen som stupade i skogens hjärta.
Sebastian Cavegård,Jo2b
Klas Stil, skulle bli hans namn. Jag såg på min lilla söta hundvalp och kände samhörighet vi första anblick, men ack vad jag bedrog mig. Det var när vi var och vandrade i en av de djupaste av Sveriges många skogar som jag upptäckte något mörk och mycket ,mycket elakt i Klas. Vi såg på håll en annan ägare med hund kommande gående på samma stig i motsatt riktning och Klas började morra, precis som alla hundar tänkt jag, men nej. Han stannade upp och reste ragg, det droppade svett ur hans päls och nosen rann. Hans små förut så bruna och snälla valp ögon blev först mörka och sedan svarta av ilska. Klas öppnande munnen och ett konstigt dovt och lite skrällande läte inte alls likt något jag tidigare hade hört i mitt liv kom ut ur honom. Mitt grepp hårdnande om kopplet, Klas lilla vad den enda tanke som for igenom mitt huvud. Det var inte förens ägarn och den andra hunden som till och med var större än min som det hände. Klas hoppade plötsligt upp och bet tag i den andra hundens nacke, den andra hunden tjöt och försökte göra sig fri från Klas huggtänders grepp men förgäves . Klas hade bittit sig fast och det visade sig att han aldrig för sitt liv ville släppa. Blodet droppade, päls och skinn lossnade från den andra hundens hals innan han tillslut gav upp och andades ut sitt sista andetag. Jag sprang, för mitt liv över stubbar och stenar, rundade träd både stora och små, jag sprang för mitt ryckte jag sprang för jag vet inte vad. Jag kände blodsmak i munnen och håret fladdrade i den fäktande vinden. Det har nu gått tre år sedan jag har inte sett Klas sedan dess men aldrig ska jag glömma den blodtörstande hunden. Annie Dillards och jag har nog något gemensamt tror jag.
Av: Rebecka Ehlin
Jag går inte förbi där, inte igen, aldrig mer. Jag känner fortfarande hur stanken som låg över stigen trängde sig in i min näsa. Tanken på hur nära vi var varandra får det att vända sig i magen på mig. Allt var så förrädiskt vackert på den idylliska lilla skogsstigen som ledde ner till havet, vem hade någonsin kunna ana. Alla de gånger vi sprungit där genom åren ter sig allt mer absurda, förstod vi inte vad som kunde hända?
Idag var egentligen som alla andra dagar, solen sken och vi var redo för ännu en dag v sol och bad. Den var precis som alla andra dagar förutom att vi skulle åka ut med båten och lägga oss på klipporna längre ut i skärgården. När vi fulla energi och förväntningar satte fast våra badkläder på pakethållarna kunde vi aldrig ana vad som väntade oss så fort vi kommit i skogen. Vi kunde inte, ville inte, tro våra ögon, det blev bara för mycket. Kanske kommer vi en gång kunna återgå till det som en gång var vår vardag, våra liv, men vissa saker tar tid att läka. Det här kommer förmodligen att ta längre tid än det mesta. Den var död och en låg mitt på stigen, vi kunde helt enkelt inte ta oss förbi den. Om det är något jag hatar mer än möss, så är det döda möss!
Naturbeskrivning
Det är en liten mus, knappt ens tre centimeter lång. Den hade varit mycket söt med sina kloka svrtpepparkornsögon som hela tiden nyfiket studerat världen. Tyvärr hade fötterna inte varit lika snabba som ögonen. Jag såg hur den ilade undan min katt från mitt köksfönster. Min kisse är i god kondition, det hade inte varit någon match att hinna ikapp. Som sina större släktngar hade tassen snabbt och hårt träffat den lilla musen så den föll till marken. När jag kom ut till till trappen var den lilla musen redan svårt skadad av kattens grymma lek.
Det är ingen idé att försöka skrika åt en katt att lämna musen i fred. Så fort man vänder ryggan till är katten där igen, följer sin urgamla instinkter. Först när musen är död lämnar katten musen. Det är inger roligt när musen inte gör motstånd längre.
Katten lämnar musen på stengången och går in för att få mat. Kvar ligger musen med tomma svartpepparkornögon,som inte längre ser.
/ sara
Jag steg ut genom porten och fick den tunga dörren i ryggen. Knuffen kastade mig ut i gatan och i det sista av de få hastigt trippande stegen jag tog för att hålla mig upprätt fastnade jag med sulan i en hundskit. Jag åkte kana med foten längsmed den och föll på den utsmetade skiten. ”Hel-ve-te” röt jag då jag reste mig och undvek att sätta handen i den bruna nu relativt tunna massan. Istället spikades min handflata av smågrus och jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Gråt inte för fan, du är starkare än så.
Jag såg mig om under lugg, för att se hur många som sett mig, och gick sedan bort till cykelställen ett stycke bort på andra sidan grusvägen. Nyckeln ville inte gå i låset och då jag tryckte för allt jag var värd böjde sig nyckeljäveln och hotade med att gå av om jag bände tillbaka den. Det var vad jag var värd, tänkte jag krasst och trotsade nyckeln genom att med kalla fingrar fulla av skärsår och, såg jag nu, ett och annat instucket glassplitter böja tillbaka den. Vilken jävla dagjävel, tänkte jag då jag satte foten på trampan och sköt iväg på cykeln. Kallt och grått var det ute var det också. Inte så att man hade lust att vara ute, men till stan skulle jag. Helvete, varför då? Att jag aldrig kunde säga nej. Jag skulle ha stannat hemma.
Nu var jag sen också. Kanske skulle jag gena, funderade jag där jag hängde vid övergångsstället med armen runt lyktstolpen. Jo, annars skulle jag aldrig hinna, kom jag fram till. Så jag styrde hjulen mot skogsvägen istället för rundan via viadukten och universitetsparken. Stigen var barrig och blöta löv fastnade i ekrarna. Cykeln krängde och jag kände en svettpärla kana ned längs tinningen. Fräsch man skulle se ut när man kom fram.
I skogen var det ännu kallare och den lilla sol jag kunde se i min tristess utanför skogen var nu knappast mer än små dansande ficklampsljus i grådasket. Inget cykellyse hade jag heller och klockan började väl närma sig fem. Blir jag tagen en gång till lär inte gråtvalsen funka, fan jag har inte råd med böter.
Instinktivt ökade jag farten för att komma ur skogen fort och komma fram i någorlunda tid. Ett anslag satt upphäftat på ett träd och jag följde det med blicken då jag närmade mig det. Det var vått och söndertrasat men det syntes att det var en knuten näve tryckt i mitten. När jag var nära nog att kunna se texten såg jag att det stod ”Upp till” på de första raderna. Då jag vred huvudet lite bakåt för att hinna läsa sista raden ”kamp” träffade cykelhjulet en lång rot som stack upp mitt i vägen och jag flög över styret. Sen blev det jävligt svart och jag fattade ingenting.
Jag mindes inte att jag landat. Då jag höjde huvudet såg jag först bara ett virrvarr av svarta och röda prickar. Jag knep ihop ögonen och då jag strax därefter åter öppnade dem i hopp om att se något annat, kände jag paniken stiga. Det var fortfarande svarta och röda prickar. Men prickarna var inte av den ostrukturerade karaktär man brukar kunna se på teve framåt småtimmarna, utan en störtflod av pissmyror medelst små barr inkletade i en röd klumpig sörja. Det började kittla i näsan och jag kände att det drog runt ögonen. Det gick inte att röra mitt ena ben och det värkte i hela kroppen. Den totala orkeslösheten i förening med skräcken för vad som kröp över hela min stela, kalla kropp fick mig paralyserad. Då jag mäktade lyfta näsan från jorden såg jag ett stycke bort vad de rödbesudlade barren hämtats från. Där på stigen låg en massakrerad tjäder med innanmätet utanför truten och med halva fjäderdräkten avsliten. Ett uttryckslöst sönderpickat öga penetrerade min näthinna men värre var nästan synen av myrorna som vällde upp ur tjäderns bakdel. Glansiga, rödbruna och med barr på ryggarna.
Bidrag som kom in 14.55 var skrivet av Carolin Einerfors
Skicka en kommentar
<< Home