Ian Hargreaves' Journalism – Truth or Dare?

Att på 267 lättlästa sidor sammanfatta journalistikens historia, dess möjligheter och dess begränsningar och göra en djupdykning i aktuell mediekritik är ingen dålig prestation. Det krävs en journalist för att lyckas med det. Och journalist är just vad Ian Hargreaves är, eller har varit i varje fall, på BBC, Financial Times, Independent och New Statesman. Nu är han professor i journalistik vid School of Journalism, Media and Cultural Studies på Cardiff University.

The Paradox of Power
Vi konsumerar mer nyheter än någonsin men är samtidigt mer kritiska till nyhetsmedierna än vi någonsin varit.[1]
Det är inte längre så att man konsumerar två rejäla måltider nyheter, en i form av morgontidningen och en i form av Rapport eller Aktuellt på kvällen. I stället levereras nyheterna i ”snack-form” hela dagen.[2]
En ny generation nyhetskonsumenter förstår inte varför nyheter ska behöva kosta pengar.[3]
Journalistikens förutsättningar har hela tiden förändrats och så kommer det att vara även i framtiden.

Press Freedom and Beyond
Pressfrihet är än så länge ingen självklarhet i hela världen. I Kina kontrolleras till exempel Internet.
I USA har Bush-regeringen haft planer på att låta Pentagon ägna sig åt starta upp en hel avdelning för desinformation gentemot medierna. Värre är att det finns ett stort allmänt stöd för att media ska samarbeta med styret i landet. USA har bombat både Al Jazeeras Kabul-kontor och en tv-station i Belgrad under kriget i Kosovo.[4]
Thomas Jefferson: ”The basis of our government being the opinion of the people, the very first object should be to keep that right; and were it left to me to decide whether we should have a government without newspapers, or newspapers without a government, i should not hesitate a moment to prefer the latter.”[5]
Henry Hetherington startade 1831 Poor Man’s Guardian med ett klart och tydligt politiskt budskap, att engagera massorna och låta dem förstå sin makt. Men för att få ut budskapet behövdes också ett intressant innehåll, som i beskrivningen av hans andra tidning, Twopenny Dispatch: ”murders, rapes, suicides, burnings, maimings, theatricals, races, pugilism, and … every sort of devilment that will make it sell”. Här finns alltså redan grunden till dagens tabloidpress eller kvällspress.[6]
Den fria pressens hade en högkonjunktur av några decennier runt sekelskiftet 1900 innan först radion och sedan tv:n tog upp konkurrensen. Både radion och tv:n sköttes mer eller mindre av statliga organ i olika länder.[7] Samtidigt med den tekniska utvecklingen fick bilden större betydelse i tidningarna.[8]
Radion hade ju fördelen att man kunde lyssna på dens amtidigt som man gjorde något annat.[9]
Japan har en mycket stark presslagstiftning från USA:s närvaro efter kriget, men i praktiken är den hårt självreglerande med pressklubbar och kontaktnät mellan journalister där man först och främst ser till att undvika missförstånd och pinsamheter.[10]
Frankrike skiljer sig från till exempel Storbritannien genom sitt starka skydd av privatlivet. Relationer är inte något man skriver om när det gäller de rika och mäktiga i landet.[11]
I stort kan man säga att Nordamerika, Europa, Indien, Australasien, delar av Afrika har en fri press, medan det är sämre i Latinamerika, Ryssland och delar av Centraleuropa och mycket dåligt ställt i större delen av Afrika, Mellanöstern och Kina.[12]

Journalism and the State
I Ryssland motarbetas journalister på alla möjliga sätt. På pappret ser lagarna precis lika liberala ut som i väst, men i praktiken är det inte alls så.[13]
I väst där presens frihet är stor har intresset för kändisar, sensationer …[14] I USA finns en självkritik som menar att den yttrandefrihet som man ofta talar om tagits om hand av kommersiella intressen. Det var knappast företag som Disney eller AOL-Time Warner USA:s grundare tänkte på när de formulerade grundlagen.[15]
Ett sätt att nå tillbaka till en mer ursprunglig form av journalistik är ”public journalism” eller ”civic journalism”, en journalism som arbetar närmare samhället och där man inte på samma sätt ser sig som i opposition till makten utan tar en del av samhällsansvaret. Man vill vidga ämnesområdena i journalistiken från enbart kriminalitet, sociala problem och underhållning. Men det finns samtidigt många kritiker som menar att public journalism glider ifrån kärnan i den journalistiska rollen, att stå utanför makten och vaka över den.[16]
Än så länge är det statliga organ som fördelar olika bandvidder, men den dag bredbandstelevision slår igenom behövs ingen sådan reglering och radio och tv kan fungera lika oreglerat som pressen.[17] Vad innebär det för till exempel BBC som än så länge har en enorm budget för kvalitetsprogram?
EU tillåter statligt subventionerade radio och tv-kanaler.[18]
Amerikanen Noam Chomsky och australiensaren John Pilger har haft ett stort inflytande när det gäller senare års mediekritik från vänster. De talar om att media är etablissemangets verktyg och att de driver en ”hidden agenda”, hemlig till och med för journalisterna själva. De har efter 11 september 2001 fått ett större utrymme i media.[19]
Journalistik i krig. Philip Knightley menar att det är bara i krig där nationens överlevnad står på spel som journalistiken kan samarbeta med staten. Men hur ska man se på en situation i ett ”mindre krig” där ändå journalisternas rapporter äventyrar det egna landets soldaters liv?[20]
Journalister har ett ansvar att inte låta sig sugas upp i propagandemaskineriet som i första världskriget när brittiska reportrar rapporterade om tyskar som massakrerade spädbarn och skar av kvinnors bröst. I Krimkriget däremot rapporterade The Times om de brittiska styrkornas dåliga form och i Vietnam rapporterade amerikanska journalister om brott som de egna soldaterna begått.
Erfarenheterna från Vietnam gjorde att man framöver försökt kontrollera journalisternas möjlighet att rapportera. Under Falklandskriget 1982 kunde reportrarna endast rapportera via Royal Navy, i varje fall inte förrän under det avgörande slaget. Ändå var regeringen mycket kritisk till att brittisk massmedia också använde sig av källor i Argentina.
Från och med Gulfkriget och kriget i Balkan på 1990-talet blev kamerorna lättare och nyheter sändes dygnet runt. Dessutom gjorde Internet att det blev svårare att stoppa information. Vi lever i en värld där vi kan ha kontakt, genom telefon eller Internet med de människor som står under beskjutning. I stället handlade det om ”feeding the beast”, det vill säga att i stället för att hålla tillbaka information se till att ge reportrarna vad de vill ha, tillräckligt bra historier.
Den kontinuerliga rapporteringen gör också att tittare och läsare hinner tröttna snabbare. Och att det inte räcker med närgångna rapporter från fruktansvärda händelser, läsarna och tittarna vill också veta vad som händer i övrigt i världen av både högt och lågt. Och när inget riktigt ”nytt” händer tröttnar reportrar och nyhetskonsumenter. Att Gulfkriget egentligen aldrig tog slut utan att NATO-sidan fortsatte med sina bombningar år ut och år in var det knappast något som lade märke till.[21]
Attackerna mot New York och Washington jämfördes med attackerna mot Pearl Harbor och när amerikanska reportrar rapporterade om USA:s ”krig mot terrorismen” var många journalister noga med att deklarera sin patriotism.[22]
Den arabiska tv-kanalen Al Jazeera, sponsrad av emiren i Qatar, blev den mest sedda kanalen bland 300 miljoner araber. 2002 hade kanalen 350 journalister.[23]

Journalism as Entertainment
Journalistik har alltid inneburit någon form av underhållning, det har aldrig varit enbart information. Men idag är underhållningen ofta viktigare än innehållet, menar många kritiker.[24]
Men hur är det egentligen med dagens kvällspressliknande tv, kan det vara så att de med hjälp av ett underhållande gränssnitt får fler människor att hänga med i vad som händer?
När William Randolph Hearst startade New York Mirror 1924 sade han i sin programförklaring att tidningen skulle erbjuda ”90 procent underhållning, 10 procent information – och informationen utan att tråka ut dig”.[25]
I England och USA talar man om tabloidpress på samma sätt som vi talar om kvällspress. Men nuförtiden är det inte tabloidformatet, hälften så stort som broadsheet (för att samma tryckpressar ska kunna användas) som bestämmer innehållet. I Frankrike har kvalitetstidningen Le Monde länge haft tabloidformat.[26]
Redan den brittiske tidningsmakaren T. P. O’Connor som 1888 startade The Star talade om att presentera personerna i händelsernas centrum ”as they are – living, breathing, in blushes or in tears – and not merely by the dead words that they utter.”[27]
Murdock förklarade för sin personal att tidningen Sun skulle fokusera på ”sex, sport och tävlingar”.[28] Tidningen lanserade 1970 en naken kvinna på sid tre, en ”tradition” som finns kvar fortfarande idag.[29]
Den brittiska tabloidpressen har många gånger helt lämnat verkligheten.
Ett annat problem inom journalistiken är att vissa journalister blir stjärnor. I Washington Posts manual står det: ”Although is has become increasingly difficult for this newspaper and for the press generally to do so since Watergate, reporters should make every effort to remain in the audience, to be the stagehand rather than the star, to report the news, not to make the news.[30]
En kritiker säger att ”On-screen talent, not content, is boecoming the basis of difference between rival American news broadcasters and we are starting to see those same pressures in Britain.”[31]
Ett exempel på ”tabloid-tv” är Oprah Winfrey, kritiker säger att the oprah-ization of american culture inneburit minskad respekt för auktoriteter, mer personliga draman och fördummad tv medan hennes supportrar menar att hon varit central för att demokratisera USA och gett en röst till människor som annars inte märks i media.[32]
Det finns förstås mycket bra tabloid-journalistik som levandegör aktuella frågor och som engagerar. Samtidigt är det i de enskilda texterna svårt att särskilja seriösa tidningar från andra. Dagens läsare är inte antingen eller, de kan intressera sig både för Förenta nationerna och Big Brother.[33]
Varken med tv, radio eller Internet behöver du heller inte betala för nyheterna.
Ett problem för många människor är att det är enklare att hitta nyheter via webben från andra sidan jorden än nyheter om vad som händer i den egna stadsdelen.[34]

Who owns Journalists?
Rupert Murdoch är inte den typiske medieägaren. Den typiske ägaren av stora mediebolag är snarare en professionell modern företagare.[35]
Tyska Bertelsmann, franska Vivendi och japanska Sony är stora medieägare av idag. I USA är det AOL-Time Warner och Disney.[36]
De flesta traditionella medieägarna och ledarna har varit män. Ett undantag är Katherine Graham som ärvt Washington Post och ledde tidningen under Watergate.[37]
Mest kända av den gamla tidens tidningsägare är Joseph Pulitzer, en gång i tiden hårdför ledare men nuförtiden mest förknippad med priset instiftat efter hans namn, och W. Randolph Hearst, satiriserad och odödliggjord genom Orson Welles film Citizen Kane.[38]
Om gårdagens mediekritik handlade om att enskilda ägare kunde ha ett alltför stort inflytande handlar dagens kritik mer om att de är moderna stora företag med krav på imponerande kvartalsrapporter.[39]
I dag är stora medieföretag ägda på olika sätt. Wall Street Journals och New York Times ägs av företag, Guardian och Washington Post ägs av familjer eller stiftelser, BBC ägs av den offentliga sektorn i Storbritannien. Men det är ändå omöjligt att säga vilken tidning som är mest trovärdig eller har den bästa journalistiken.[40]
Mellan 1945 och 1995 minskade antalet morgontidningar i London med en tredjedel, i USA försvann andratidningarna i de flesta städer.[41]
Det talas mycket om mediekoncentration runtomkring i världen, men det är inte alls säkert att det stämmer. I USA till exempel ökade inte koncentrationen mellan 1980 och 1998. Lagstiftningen som ska hindra monopolbildning har inneburit att när ett av de stora bolagen köpt upp nya medier har de samtidigt avyttrat andra. Vilka företag som äger vad har ändrats i ett mycket högt tempo, men inte koncentrationen av ägande. I själva verket har USA:s nationella bolag ABC, CBS och NBC fått konkurrent av det nya Fox.[42] Både i USA och Skandinavien har man använt sig av statliga stöd för att andratidningarna på olika orter ska överleva. Det har däremot inte hindrat en stor del av andratidningarna att få lägga ner. Men samtidigt som bevakningen av lokalsamhället försämrats i och med att andratidningarna blivit färre har antalet tidskrifter ökat, bokutgivningen har ökat, antalet kommersiella radiokanaler i Storbritannien har ökat från 50 till 250 och antalet tv-kanaler har mångdubblats. [43]
Det är paradoxalt att det samtidigt är sådan oro över färre aktörer på nyhetsmarknaden samtidigt som aldrig så mycket nyheter genom satellit-tv och internet varit tillgängliga från så många olika källor som nu.[44]
Även om det står klart att yngre generationer är mindre intresserade av politik och nyheter än tidigare generationer så är det för den sakens skull inte säkert att de känner till mindre om vad som är på gång. i stället kan det vara så att nyheterna helt enkelt når de yngre på ett annat sätt än tidigare, det infiltrerar mobiltelefoner, skolor, arbetsplatser och sugs upp precis som luften vi andas. Hargreaves citerar en ung man i en undersökning: ”news is something which grabs you. You don’t need to grab it.”[45]
Trots den ökade frihandeln inom många områden så finns det fortfarande många begränsningar. Rupert Murdoch var tvungen att bli amerikansk medborgare för att kunna ta över Fox television. Och inom EU finns fortfarande starka restriktioner mot utomeuropeiskt ägande av press, radio och tv.[46]
Vad tycker journalisterna själva, spelar det någon roll vilka som äger och leder dem? Journalister är av tradition individualister och är egentligen aldrig nöjda med sina ägare, vilka den än är. Individualismen gör att de å ena sidan kan vara svåra att styra, men å andra sidan gör det att de inte heller lyckats bygga upp några egna starka organisationer för att sätta en professionell standard på yrket eller för starka fackföreningar. Kanske är ändå det bästa att det finns en mängd olika ägarstrukturer och intressen inom media.
Ett annat problem är att nyheter inte längre ger pengar. Inte minst genomarbetad journalistik är sällan lönsam.[47]

Journalism and Press Relations
”News is something somebody somewhere doesn’t want printed. All the rest is advertising.” är ett uttryck som ofta tillskrivs den brittiska tidningsmagnaten Lord Northcliffe.
Det är väldigt populärt just för att det framställer journalisten en slags modern korsfarare som avslöjar sanningar mot alla odds.
Men frågan är, vad är det egentligen för intressen journalisten arbetar för, för företaget som anställt honom eller henne eller för allmänheten?
Ju mer journalistiken liknar underhållning ju angelägnare är den frågan.
Om man ska lita på Northcliffs uttalande så kan nyheter aldrig komma från PR-människor. Eller som journalisten Claud Cockburn uttrycker det: Never believe anything until it is officially denied.”[48]
Under 1900-talet har antalet informatörer och PR-människor blivit allt fler och ofta har de bättre betalt, har längre utbildning och är äldre än journalister. Ofta har de tidigare själva arbetat som journalister. Ett problem med dagens journalister är att de ofta är relativt unga och dåligt utbildade.
Färdiga pressrealeser går varje dag rätt in i dagstidningar.
Frågan är också vilken roll journalisten har idag när många genom Internet går direkt till den subjektiva ”källan”, det vill säga till Greenpeace, till konstnären som haft en utställning, till författaren som gett ut en bok.
När jag jobbade som journalist på Bergslagsposten var det självklart att den som betalade för en liten annons också skulle få en notis ”på köpet”.
Politiker av idag har hjälp av PR-konsulter som hjälper dem. Ett känt exempel var när en sådan den 11 september 2001 kom med rådet till Tony Blair’s regering att detta skulle vara en bra dag att ”begrava några dåliga nyheter”.
Ett annat exempel var under den senaste aktiehypen när marknadsspekulanter spred mer eller mindre sanna påståenden för att försöka styra kurserna.[49]
Mest känt är kanske hur den amerikanska PR-byrån Hill and Knowlton efter Iraks invasion av Kuwait 1990 fick ett uppdrag på 12 miljoner dollar från den Kuwaitiska monarkin för att arbeta för Kuwaits sak i USA. De byggde upp en organisation kallad ”Citizens for a Free Kuwait” och fabricerade sedan historier om påstådda övergrepp från irakisk sida. En gråtande femtonårig kuwaitisk flicka berättade hur irakiska soldater plockat ur nyfödda barn ur kuvöser och lagt dem för att ”die on the cold floor”. Så småningom identifierades flickan som dotter till den Washington-baserade kuwaitiske ambassadören.[50]
Det var också PR-människor som till viss del låg bakom framgångarna för Clintons ”New Democrats” och Tony Blairs ”New Labour” genom att man dels vände sig till medelklassen i stället för vänstern i valet, det skulle ändå krävas väldigt mycket för att väljarna till vänster skulle rösta på motståndarpartiet, och dels genom att arbeta med tydliga ”message-track” där hela organisationen fungerade som en enda armé där alla medarbetare hade samma enkla, tydliga budskap.[51]
Det här sättet fungerar egentligen inte längre. Nu handlar det mer om trovärdighet och förtroende. Både när det gäller politiker och journalister.

The Ethics of Journalism
I USA är det vanligt med läsarombudsmän som tar läsarnas klagomål på allvar. I Europa finns det här och där men är inte lika vanligt.[52]
Journalisten är inte någon genomsnittsmedborgare. Såhär ser den brittiske genomsnittlige journalisten ut:
Kan lika gärna vara man som kvinna.
Ung. 70 procent är under 40 år.
Barnlös. Bara 23 procent har barn hemma.
Vit. Bara 4 procent kommer från invandrargrupper.
Stadsbo. 55 procent bor i London eller sydöstra England.
Medelklass. Bara 3 procent kommer från arbetarklassmiljö.[53]

Tomorrow’s Journalism
Internet har förändrat informationsmöjligheterna i världen. Samtidigt som det blivit lättare att få fram billig och snabb information från hela världen så har det i och med färre lokala tidningar blivit svårare att hitta lokal information. Förhoppningsvis kommer det att ändras när Internet fått några år på sig.[54] Det viktiga är ju då att alla har tillgång till Internet.[55]

[1] Hargreaves, Ian, Journalism – Truth or Dare? Oxford (2003). s. 2.
[2] Hargreaves (2003). s. 3.
[3] Hargreaves (2003). s. 3.
[4] Hargreaves (2003). s. 35.
[5] Hargreaves (2003). s. 36f.
[6] Hargreaves (2003). s. 47.
[7] Hargreaves (2003). s. 51.
[8] Hargreaves (2003). s. 53.
[9] Hargreaves (2003). s. 53.
[10] Hargreaves (2003). s. 57.
[11] Hargreaves (2003). s. 58.
[12] Hargreaves (2003). s. 62.
[13] Hargreaves (2003). s. 73.
[14] Hargreaves (2003). s. 75.
[15] Hargreaves (2003). s. 76.
[16] Hargreaves (2003). s. 77f.
[17] Hargreaves (2003). s. 82.
[18] Hargreaves (2003). s. 84.
[19] Hargreaves (2003). s. 86.
[20] Hargreaves (2003). s. 87ff.
[21] Hargreaves (2003). s. 89ff.
[22] Hargreaves (2003). s. 95.
[23] Hargreaves (2003). s. 98.
[24] Hargreaves (2003). s. 104.
[25] Hargreaves (2003). s. 107.
[26] Hargreaves (2003). s. 108.
[27] Hargreaves (2003). s. 109.
[28] Hargreaves (2003). s. 111.
[29] Hargreaves (2003). s. 112.
[30] Hargreaves (2003). s. 128.
[31] Hargreaves (2003). s. 130.
[32] Hargreaves (2003). s. 132
[33] Hargreaves (2003). s. 135.
[34] Hargreaves (2003). s. 136.
[35] Hargreaves (2003). s. 141.
[36] Hargreaves (2003). s. 142.
[37] Hargreaves (2003). s. 143.
[38] Hargreaves (2003). s. 144.
[39] Hargreaves (2003). s. 149.
[40] Hargreaves (2003). s. 156.
[41] Hargreaves (2003). s. 157.
[42] Hargreaves (2003). s. 160f.
[43] Hargreaves (2003). s. 162f.
[44] Hargreaves (2003). s. 163.
[45] Hargreaves (2003). s. 164.
[46] Hargreaves (2003). s. 164.
[47] Hargreaves (2003). s. 167ff.
[48] Hargreaves (2003). s. 178f.
[49] Hargreaves (2003). s. 178ff.
[50] Hargreaves (2003). s. 191f.
[51] Hargreaves (2003). s. 194.
[52] Hargreaves (2003). s. 217f.
[53] Hargreaves (2003). s. 228.
[54] Hargreaves (2003). s. 257.
[55] Hargreaves (2003). s. 260.

Uppgifter i utopi/dystopi-projektet

Om man vill förändra något, världen, landet, närsamhället, företaget man jobbar på, skolan man går i, kan det vara bra om man vet vad man vill.

I ett längre förändringsarbete kan det vara bra att skissa upp tydliga mål, eller en slags bild av vad det är man strävar efter.

Här nedan finns tre visioner som jag vill att du kommenterar på ett så intelligent och imponerande sätt som möjligt.

Den första handlar om Krav och deras mål och visioner. Du kommer dit genom att klicka på rubriken "Krav:s utopi".

Den andra handlar om Rosendalsgymnasiets visioner. Klicka på rubriken.

Den tredje är ett av de dokument som skrevs i Jo-arbetslaget för tre år sedan när vi gick från mer traditionella lektioner och började med sådant som journalistdagar, tidningsdagen, föreläsningsdagen, måndagssamlingar, gemensamma föreläsningar, fanzineprojekt etc. Vad tror du att ett sådant dokuement kan ha för funktion? Vad finns det för fördelar med att skriva ner det och vad finns det för fara med det? Skriv själv ner en kort vision inom något skolområde.

Krav:s utopi

Det är vanligt att företag och organisationer sätter upp mål, visioner - ett utopiskt mål att sträva efter.

Krav, som kontrollerar ekologiskt producerade livsmedel, har sin vision som de arbetar mot.

Vad tycker du om deras punkter? Är de utförliga eller kortfattade? Siktar de mot stjärnorna eller trädtopparna? Vad kan ett sådant här dokument ha för betydelse i ett företags vardag?

Rosendalsgymnasiets visioner

På Rosendalsgymnasiets hemsida kan man läsa om vad skolan har för visioner inför framtiden. Tankarna finns utspridda lite här och där på sidan. Bland annat finns ett längre word-dokument. Studera hemsidan noga.

Utgå ifrån ett eller flera konkreta områden och skriv ner dina tankar och dina egna förslag inför det fortsatta utvecklingsarbetet på skolan.

Välkommen in i vår vision!

Du kommer till Ekebyskolan 8.30 en måndagsmorgon. Anslutningsbussarna har just kommit och eleverna strömmar uppför trapporna i B-huset, fördjupade i samtal om... Nej, du tjuvlyssnar inte, men du antar att de pratar om helgens händelser, som de allra flesta människor gör på måndagsmorgnar. Vissa elever viker av mot sina skåp på plan två men du följer den något uttunnade strömmen upp till plan tre. Där står klassrum-men öppna. Vid datorerna sitter redan några elever och kollar helgens mejlskörd. De nyanlända hänger av sig sina ytterkläder och börjar sedan droppa ner i riktning mot skrivsalen.
I skrivsalen anmäler eleverna sig för en lärare och blir avprickade innan de sätter sig, fortfarande glatt pratande. 8.45 stängs dörrarna till skrivsalen och jo-elevernas morgonsamling (för det är den du har kommit till, får du veta) börjar. En elev äntrar scenen där det står ett runt högt bord med en mikrofon på. Han läser en limerick om en välkänd person och publiken skrattar och jublar och ropar ut sina gissningar om vem det kan handla om. Darwin är det rätta svaret, och nu följer en kort berättelse om ett möte som den uppträdande eleven säger sig ha haft med denne naturvetenskaps-man. Publiken skrattar åt det drastiska replikskiftet och applåderar entusiastiskt när det korta framförandet är över. En person som ser ut som en lärare kliver fram med en bok i handen. Eleverna tystnar för att lyssna till ett avsnitt ur Den unge Werthers lidanden.
Så är morgonsamlingen slut. Du hör några av eleverna diskutera Lottes beteende medan de drar sig mot utgången. Är det verkligen okej att uppmuntra en kille fast man är gift med en annan? Utanför skrivsalen bildas olika grupperingar och nu får du lite svårare att veta vart du ska ta vägen. Du bestämmer dig för att hänga med en grupp tvåor upp till B40-korridoren, där de ska ha redaktionsmöte. På vägen dit frågar du om morgonsamlingen, och eleverna förklarar för dig att det händer lite olika grejer varje gång. Ibland är det en elev som presenterar en känd person eller någon historisk hän-delse. Det brukar vara rätt roliga framföranden, ”lite som en ståuppa” förklarar en av eleverna. Ibland får de lyssna på något musikstycke eller så är det någon, en elev eller en lärare, som läser en dikt. Ibland läser lärarna en roman högt. Just nu håller de på med Werther. ”Tanken är nog att vi ska bli lite bildade” förklarar en elev. ”Ja, fast liksom på ett roligt sätt” säger en annan. ”Och så ska vi typ få en bra start på veckan” fyller en tredje i. De förklarar att måndagar är gemensam projektdag för alla journalist-elever. Förutom denna dag har varje årskurs ytterligare en projektdag i veckan. Under dessa dagar arbetar man ämnesövergripande i projekt. De andra tre dagarna har man ”vanliga” lektioner i språk, individuellt val, matte och idrott.
I B40-korridoren visar eleverna dig runt. I klassrummen finns hyllor med pärmar, en för varje projektgrupp. Där sätter de in det de producerar. För varje projekt finns en speciell projektbeskrivning där det står vilka kurser som ingår i projektet och hur många poäng projektarbetet utgör av kursen. Där finns också betygskriterier samt en blankett där varje elev fyller i vad han eller hon har gjort och där lärarna kollar av och för in bedömningar. Just nu jobbar tvåorna med ett projekt som heter ”Utopi eller dystopi”. I sina projektgrupper väljer de att skapa antingen ett utopisk eller ett dysto-piskt samhälle. Detta projekt ska redovisas dels genom en essä, som var och en skri-ver, dels genom någon form av framförande eller redovisning i grupp inför de andra tvåorna. En grupp jobbar med en pjäs, en annan grupp med en utställning. Annars redovisar de ofta sina projekt som tidningar, berättar de. Tvåorna är vana redan från ettan att jobba i fasta redaktionsgrupper och att ge sig iväg från skolan för att intervjua människor och söka information.
Du träffar en lärare som berättar att allt eleverna producerar på något sätt möter en publik. De publicerar sina artiklar i de egna tidningarna och de tränas redan från ettan att uppträda framför sina klasskamrater. När tal- eller skrivsituationen är verklig och inte konstruerad är det lättare att motivera eleverna att fundera kring språkbe-handling, stilnivå och liknande. På det här sättet får de respons från flera olika håll, inte bara från sina lärare.
Du tar en titt på väggarna, som är fulla med elevernas alster. Längs en lång vägg i korridoren hänger reproduktioner av berömda konstverk, omgivna av texter skrivna av elever. Läraren förklarar att det är tänkt som en konsthistorisk översikt. Texterna är dels tolkningar av konstverken, skrivna av treor, dels hakiudikter inspirerade av tavlor-na, skrivna av ettor. Din uppmärksamhet fångas av fotografier på elevskåpen, nog känner du igen en hel del av dessa ansikten? Ja, på varje skåp sitter det en bild av en berömd person. Under dem sitter limerickar som eleverna har skrivit om personerna. Det var en sådan du hörde läsas i skrivsalen på under morgonsamlingen.
Du ger dig av mot biblioteket, där du hört att du kanske kan hitta några treor. På vägen dit blir du infångad av ett gäng ettor som sticker en liten bandspelare under näsan på dig och frågar om de får intervjua dig om hur du ser på otrohet. De förklarar att de håller på med ett projekt om kärlek och samlevnad. De ska ut på stan och göra intervjuer, men först vill de gärna göra en provintervju. Du frågar om det ska bli ett radioprogram, men de svarar att nej, det ska bli ett temanummer i deras tidning. Deras tidning? undrar du, som inte riktigt har förstått det här än. Eleverna förklarar att i ettan jobbar de i redaktionsgrupper om åtta personer. Varje redaktion ger ut en egen tidning. Innehållet bestäms av det projekt som de just då arbetar med. Men redovisar ni bara i form av tidningstexter, undrar du. Nej, det finns andra redovisningsformer också. Men tidningarna är det som håller samman allt. ”Vi läser ju journalistisk inrikt-ning” påpekar en elev.
I biblioteket träffar du två lärare som förklarar ”de tre benen” för dig: Journalistisk skrivande, akademiskt skrivande och kreativt skrivande är de tre ben som utbildningen står på. ”Vi upptäckte att det inte bara var ungdomar som ville bli journalister som sökte till den här utbildningen. De flesta var mer allmänt intresserade av att utveckla sitt skrivande, och därför bestämde vi oss för att profileringen skulle se ut på det här sättet.” Hur fungerar arbetet för lärarna, undrar du. Är det så att man har sina klasser och sina ämnen, eller tjänstgör man i alla klasser? Rent tekniskt sett är det så att varje lärare är tilldelad vissa klasser, men eftersom både lärare och elever är frigjorda från schemat två dagar i veckan kan lärarna utnyttja varandras starka sidor och också lära av varandra. ”Vi har ganska ofta föreläsningar årskursvis i gradängsalen, föreläsningar som anknyter till det tema som eleverna arbetar med, och då föreläser den som kan just det ämnet. Vi försöker gå på varandras föreläsningar så ofta som möjligt, för att vi ska kunna lära oss av varandra. Resten av tiden handleder vi eleverna i deras projekt. Då är vi ofta flera lärare i samma klassrum. Det är bra både för eleverna och för oss.” Men hur får alla elever plats att jobba samtidigt? Det ser ju ganska trångt ut? Jo, lärar-na håller med dig. Men tanken är att måndagar, som är den dag som är gemensam för alla årskurser, ska eleverna i så hög grad som möjligt utnyttja till att ge sig iväg från skolan för att söka material och inspiration till sina projekt. ”Vi vill att de ska jobba med världen utanför skolan. Vi tror att det ökar motivationen och att det förbereder dem bättre för livet än om de skulle vara i skolan hela tiden.”
I biblioteket pågår ett redaktionsmöte i ett av grupprummen. Det är ett gäng treor som brainstormar inför nästa nummer av den tidning som treorna ger ut. Du frågar eleverna om de inte blir trötta på att göra tidningar hela tiden. Men de förklarar att ribban hela tiden höjs. Tidningarna de gjorde i ettan lästes bara av deras klasskamrater. Nu i trean gör de en tidning som säljs både här på skolan och på andra skolor. De turas om att sitta i redaktionen. Också i denna tidning bestäms innehållet till viss del av de projekt de håller på med, men de är också fria att publicera annat material. Te-mat i detta nummer kommer att bli Människan från barn till vuxen, och innehålla en artikel om utvecklingspsykologi, en undersökning om ungdomars tankar kring hur kroppen förändras, en essä om ungdomsspråk, recensioner av böcker och pjäser inom ämnet samt ett antal skönlitterära texter i anslutning till temat. Just nu funderar redak-tionen på om de ska vidga temat till att även omfatta ålderdomen, eftersom det har kommit ett förslag om att ett gäng ska ge sig ut på ålderdomshem och intervjua äldre människor med anledning av skriverier i dagstidningarna om situationen inom äldre-vården.

Tankar om Journalistiken och Naturen

Här presenterar jag kortfattat Göran Rosenbergs tankar om journalistik. Läs vad jag skrivit, tänk igenom vad du tycker, skriv ett genomtänkt inlägg med ett eller flera exempel. Om någon annan redan skrivit ett inlägg, kommentera också det senaste eller något av de senaste inläggen.

Jag citerar också inledningen till Annie Dillards bok Livet vid ån. Läs stycket noggrant och skriv sedan om ett liknande möte med Naturen i en liknande stil.

Skriv under med ditt namn. Lycka till.

Göran Rosenbergs Tankar om Journalistik

I 29 essäer, en för varje bokstav i alfabetet, från Anfang, Berättelse, Centralredaktion till Åsikt, Ägare, Överblivet går Göran Rosenberg igenom sina erfarenheter och åsikter när det gäller journalistik. Man kan ju tycka att det tycks tillräckligt om journalistik, men faktum är att Göran Rosenberg faktiskt känns riktigt fräsch. Han är nämligen inte alls så förutsägbar som många andra som uttalar sig i mediefrågor.

Mycket till övers för grävande journalistik eller för wallraffande har han inte. I stället är det frågan om det personliga tilltalet, det personliga språket han driver. Att journalisten och helst också tidningen bör drivas av ett patos och att motsatsen, den skenbart objektiva nyhetsproduktionen är läsarens verkliga fiende:

”Idealet om den åsiktsfria journalistiken är i själva verket djupt betänkligt”, skriver han. ”Det bidrar till föreställningen att världen är uppbyggd av åsiktsneutrala små tingestar, nyheter eller stories, möjliga att förpacka i ett antal standardiserade storlekar och mediavarianter. Det bidrar till föreställningen att det finns ett professionellt, åsiktsneutralt sätt att skildra världen på. Och att journalisterna utgör ett skrå med särskild förmåga och legitimitet att göra detta.” (s. 264).

Även om jag inte känner samma nostalgi inför den gamla idédrivna pressen som Rosenberg så håller jag ändå med när det gäller de enskilda journalisternas roll. Under de fyra år då jag själv arbetade som journalist på Bergslagsposten i Lindesberg tyckte jag att det kändes som om jag ljög varje gång jag kopplade på den ”objektiva” stil som förväntades av mig. För mig var det ju uppenbart att jag även som journalist fortfarande i allra högsta grad var människan Tony Elgenstierna, och att det var jag som valde vad jag skrev och hur jag skrev det. Till och med när jag ansvarade för vilka in- och utrikestelegram som skulle publiceras var det ett personligt urval. Till 70 eller 80 eller 90 procent var nyheterna kanske desamma som vilken annan redaktör som helst skulle ha valt, men hade man tittat närmare på vilka nyheter som publicerades under olika redaktörer vore det inte svårt att se att under min vecka var det naturvetenskapliga upptäckter inom fysik, kemi, biologi som dominerade medan det nästa vecka handlade om medicin och hälsa. Ett urval måste göras, allt kan inte publiceras, men det skulle vara ärligare om det erkändes, hölls fram, att inte tidningen låtsades att det var det enda objektiva urvalet som presenterades.

Göran Rosenberg uttrycker det bättre: ”God journalistik kan i sista hand bara bedrivas av journalister som inser att varje skildring av verkligheten innefattar ett ställningstagande, en åsikt om man så vill. Och att idealet om den åsiktsfrie journalisten är nyhetsindustrins ideal, inte journalistikens.” (264f).

Men vill läsarna ha en mer personligt hållen journalistik? Ja, menar Rosenberg. Se bara på intresset för dokusåpor som möjligen kan ”tolkas som en utveckling mot kollektiv voyeurism, men kanske också som en reaktion på en verklighetsbeskrivning som allt mindre förmår förmedla vad som verkligen sker. Eller åtminstone något som svarar mot människors egna erfarenheter av vad som verkligen sker.” (s. 10).

”Ett återkommande problem i journalistiken är avsändaren. Det borde inte vara något problem men är det likväl.” menar Rosenberg. ”På frågan Vem är avsändaren? borde finnas ett enkelt och entydigt svar: det är journalisten som är avsändaren, journalisten och ingen annan.” (s.198.).

Och vad är slutsatsen, jo det är essän som är ”journalistikens räddning undan sin egen beskäftighet”. (s. 48). Alternativet till journalistikens problem är redan genomförd, av Göran Rosenberg själv, i form av tidskriften Moderna Tider. Synd bara att den tiden är över. När dyker nästa alternativ upp? I och med alla nya digitala möjligheter borde det finnas möjlighet att göra något nytt till och med utan Jan Stenbecks pengar.

Rosenberg, Göran, Tankar om journalistik, Norstedts 2004 (2000). 281 s.

Annie Dillards Livet vid ån

Just nu läser jag Annie Dillards Livet vid ån. Boken, som är ett slags modern version av Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden, har en underbar inledning:

Jag hade en gång en katt, en gammal hankatt som var en inbiten slagskämpe och brukade komma inhoppande genom det öppna fönstret över min säng mitt i natten och landa på mitt bröst. Och alltid väckte mig, halvvägs. Han brukade köra in huvudet under min näsa och spinna, stinkande av blod och urin. En del nätter kunde kan knåda mina blottade bröst med framtassarna, hårt och bestämt, samtidigt som han sköt rygg, som om han vässade klorna eller försökte tvinga fram mjölk ur mig. Och en del morgnar såg jag i dagsljuset när jag vaknade att min kropp var täckt med tassmärken i blod, jag såg ut som om någon målat mig med rosor.
Det var varmt, så varmt att spegeln kändes het. Jag tvättade mig framför spegeln halvt i dvala, medan den oroliga sommarsömnen fortfarande klubbade fast vid mig som havets tång. Vad var detta för blod, och vad för rosor? Det kunde ha varit föreningens blod, mordets blod, eller den blottlagda skönhetens blod eller blodet från något fasansfullt offer eller en födelse. Tecknet på min kropp kunde ha varit en symbol eller en fläck, himmelrikets nycklar eller Kains märke. Jag visste det inte. jag visste aldrig när jag tvättade mig, och blodet strimmades och bleknade bort och till slut försvann helt, om detta betydde att jag renade mig eller att jag förintade blodets vittnesbörd om ett passionsdrama. Vi vaknar – om vi alls vaknar – till mysterier, rykten om död, skönhet, våld … ”Det är som om vi bara hade satts ner här”, sade en väninna nyligen till mig, ”utan att någon vet varför.”

Annie Dillards Livet vid ån Stegelands 1978 (1974). s. 7.

Ännu en bloggdag

Och så är det då fredag kväll. En god middag, en stund vid datorn, ett varmt bad, en stund vid datorn.

Diskussioner

Här kan man diskutera saker och ting.