Göran Rosenbergs Tankar om Journalistik

I 29 essäer, en för varje bokstav i alfabetet, från Anfang, Berättelse, Centralredaktion till Åsikt, Ägare, Överblivet går Göran Rosenberg igenom sina erfarenheter och åsikter när det gäller journalistik. Man kan ju tycka att det tycks tillräckligt om journalistik, men faktum är att Göran Rosenberg faktiskt känns riktigt fräsch. Han är nämligen inte alls så förutsägbar som många andra som uttalar sig i mediefrågor.

Mycket till övers för grävande journalistik eller för wallraffande har han inte. I stället är det frågan om det personliga tilltalet, det personliga språket han driver. Att journalisten och helst också tidningen bör drivas av ett patos och att motsatsen, den skenbart objektiva nyhetsproduktionen är läsarens verkliga fiende:

”Idealet om den åsiktsfria journalistiken är i själva verket djupt betänkligt”, skriver han. ”Det bidrar till föreställningen att världen är uppbyggd av åsiktsneutrala små tingestar, nyheter eller stories, möjliga att förpacka i ett antal standardiserade storlekar och mediavarianter. Det bidrar till föreställningen att det finns ett professionellt, åsiktsneutralt sätt att skildra världen på. Och att journalisterna utgör ett skrå med särskild förmåga och legitimitet att göra detta.” (s. 264).

Även om jag inte känner samma nostalgi inför den gamla idédrivna pressen som Rosenberg så håller jag ändå med när det gäller de enskilda journalisternas roll. Under de fyra år då jag själv arbetade som journalist på Bergslagsposten i Lindesberg tyckte jag att det kändes som om jag ljög varje gång jag kopplade på den ”objektiva” stil som förväntades av mig. För mig var det ju uppenbart att jag även som journalist fortfarande i allra högsta grad var människan Tony Elgenstierna, och att det var jag som valde vad jag skrev och hur jag skrev det. Till och med när jag ansvarade för vilka in- och utrikestelegram som skulle publiceras var det ett personligt urval. Till 70 eller 80 eller 90 procent var nyheterna kanske desamma som vilken annan redaktör som helst skulle ha valt, men hade man tittat närmare på vilka nyheter som publicerades under olika redaktörer vore det inte svårt att se att under min vecka var det naturvetenskapliga upptäckter inom fysik, kemi, biologi som dominerade medan det nästa vecka handlade om medicin och hälsa. Ett urval måste göras, allt kan inte publiceras, men det skulle vara ärligare om det erkändes, hölls fram, att inte tidningen låtsades att det var det enda objektiva urvalet som presenterades.

Göran Rosenberg uttrycker det bättre: ”God journalistik kan i sista hand bara bedrivas av journalister som inser att varje skildring av verkligheten innefattar ett ställningstagande, en åsikt om man så vill. Och att idealet om den åsiktsfrie journalisten är nyhetsindustrins ideal, inte journalistikens.” (264f).

Men vill läsarna ha en mer personligt hållen journalistik? Ja, menar Rosenberg. Se bara på intresset för dokusåpor som möjligen kan ”tolkas som en utveckling mot kollektiv voyeurism, men kanske också som en reaktion på en verklighetsbeskrivning som allt mindre förmår förmedla vad som verkligen sker. Eller åtminstone något som svarar mot människors egna erfarenheter av vad som verkligen sker.” (s. 10).

”Ett återkommande problem i journalistiken är avsändaren. Det borde inte vara något problem men är det likväl.” menar Rosenberg. ”På frågan Vem är avsändaren? borde finnas ett enkelt och entydigt svar: det är journalisten som är avsändaren, journalisten och ingen annan.” (s.198.).

Och vad är slutsatsen, jo det är essän som är ”journalistikens räddning undan sin egen beskäftighet”. (s. 48). Alternativet till journalistikens problem är redan genomförd, av Göran Rosenberg själv, i form av tidskriften Moderna Tider. Synd bara att den tiden är över. När dyker nästa alternativ upp? I och med alla nya digitala möjligheter borde det finnas möjlighet att göra något nytt till och med utan Jan Stenbecks pengar.

Rosenberg, Göran, Tankar om journalistik, Norstedts 2004 (2000). 281 s.